Feelings don't die. We all keep them alive by feeding them memories.

En vecka senare... och NU är jag back on track. Jag ber verkligen om ursäkt för att jag inte har uppdaterat bloggen men jag hoppas att ni förstår. Dock värmer det att se att ni har kikat in... dag in och dag ut :)

Förra fredagen var jag på AW med mitt team. Vi var på MONK'S vid Gamla stan och sedan åkte vi vidare mot Söder. Det slutade med att alla tappade bort varandra ute i lönings-vimmlet och att jag hamnade med några på Patricias. Jag kom iallafall hem vid halv 7 på morgonen så jag finner inget bättre ord att beskriva kvällen med än: LYCKAD!

Lördagen vaknade jag upp med världens baksmälla... jag ville verkligen hoppa ut ur min egna kropp. Kvällen spenderades hos mams där jag låg i hennes säng och filosoferade när min killkompis ringde och gav mig ett chockerande besked... en arbetskollega hade gått bort under kvällen.

Jag hamnade i chocktillstånd och kunde inte göra annat än att fråga honom om han drev? Det var inte vilken arbetskollega som helst... utan en från vårat team, allas underbara Lasse. När chocken hade lagt sig brast jag ut i tårar och ringde Alexandra. Jag fick knappt fram några ord. Vi vägrade inse faktum... att det här verkligen hade hänt.

Ryktet om hans bortgång spred sig likt en stormvind och snart visste dem flesta vad som hade hänt trots att dem fick reda på det efter midnatt. Dagen därpå samlades vi för att prata om vad som hade hänt. Alla mådde oerhört dåligt och befann sig fortfarande i chocktillstånd. Dem flesta av oss hade träffat honom senast i Fredags då AW:n skulle äga rum. Han närvarade dock inte den kvällen för att han var rädd för att dricka eftersom han gick på antibiotika pga hans arm som var svullen och som läkarna trodde att han hade en inflammation i.

Senare under kvällen åkte jag med Alexandra och Alev och fikade i Heron City för att komma på andra tankar. Därefter köpte vi massa gottgott och så åkte vi ett gäng hem till vår TL för att muntra upp honom. Vi blev kvar en stund och pratade om allt... mellan himmel och jord.

På Måndagen samlade vi alla hans nära och kära på jobbet och hans bror kom och höll ett tal för oss och berättade vad som hade hänt. Hans hjärta hade stannat. Vi fyllde rummet med blommor och allt var obeskrivligt vackert. Alla grät och gav varandra värmande styrkekramar. Vi var där för varandra och delade samma sorg. Hans bror bet ihop och visade en sådan styrka som jag aldrig tidigare skådat. Vi förlorade allesammans en underbar individ, en guldhjärtad själ som det inte finns ett enda ont ord att säga om. Vi grät... och skrattade åt alla UNDERBARA minnen vi haft tillsammans med honom.

Som ni säkerligen förstår så har dessa dagar varit oerhört intensiva för oss alla och jag har knappt sovit en blund samt haft ångest att gå till jobbet dagligen för att behöva gå förbi hans plats... samt se teamet må som dem gör. Det har varit näst intill omöjligt att fokusera på att jobba.


Tisdags kväll hölls minnesstunden hemma hos honom. Där fick vi chansen att lämna blommor i hans rum samt ge hans underbara mamma en värmande styrkekram... och i Torsdags samlades dem flesta i teamet hos mig för att umgås och försöka komma på andra tankar samt förbereda oss mentalt inför begravningen som hölls igår i Bro på muslimskt vis.

Därefter gick vi på mottagningen för att visa vårat stöd för familjen. Vi kommer aldrig att glömma honom... dock kommer vi att försöka att hedra honom istället för att sörja då vi vet att han aldrig hade velat se oss ledsna. Vila i frid vår underbara björn... Lasse Ammo Stringblom <3

Kommentera inlägget här :